Nisse gästbloggar

Jag har en kompis som heter Nisse. Honom har jag aldrig träffat, vi bara snackar på facebook och instagram. Men så för några dagar sedan berättade han om hur han fick sitt efternamn. Och det tyckte jag var en så himla fin historia, så jag bad honom gästblogga här på Rädda Djuren, i min blogg. Så, jag lämnar ordet till min polare Nisse: Jag heter Nils “Nisse” Olofsson-Westerlund. Jag är 9,5 år och jag tänkte berätta historien om hur jag fick mitt efternamn. Jag är född och uppvuxen i en grannkommun till Stockholm på den norra sidan om staden. I...

1431
1431

Jag har en kompis som heter Nisse. Honom har jag aldrig träffat, vi bara snackar på facebook och instagram. Men så för några dagar sedan berättade han om hur han fick sitt efternamn. Och det tyckte jag var en så himla fin historia, så jag bad honom gästblogga här på Rädda Djuren, i min blogg.

Så, jag lämnar ordet till min polare Nisse:

484861_10151286670416780_1579468675_n
Jag heter Nils “Nisse” Olofsson-Westerlund. Jag är 9,5 år och jag tänkte berätta historien om hur jag fick mitt efternamn.

Jag är född och uppvuxen i en grannkommun till Stockholm på den norra sidan om staden. I 8 år bodde jag i ett hus tillsammans med ett gäng människor som köpte mig av någon när jag var en liten kille. Jag hade inte sett mycket av världen, mer än området i en cirkel runt mitt hus. Jag brukade gå omkring ute men höll mig helst hemma där jag kunde ha koll på mina människor. Men så en dag hände något. Saker började packas ned i sådana där kartonglådor som är sköna att tugga på du vet?

I flera veckor höll på det, det skrämde vettet ur mig! Hela min värld monterades ned och ingen berättade för mig vad som var på väg att hända. Plötsligt en dag stoppade de in mig i den där trånga, plastiga och mörka buren. Jag var livrädd.

Men så öppnades buren, jag kröp ut och fann mig själv i ett berg av sådana där kartonger. Men jag vågade inte tugga på någon av dem. Efter ett tag började ljuset gå upp för mig, vi hade flyttat! Mitt kära gamla trygga hem var nu utbytt mot en mycket mindre lägenhet! Jag fick inte gå ut och alla var hela tiden upptagna med att packa upp sina saker. Min mage började krångla. Kanske inte så konstigt, människorna tjatade alltid om att jag börjar bli så gammal! Men så blev magproblemen värre, tillslut kunde jag inte gå på lådan alls. Jag hörde mina människor börja prata om att de inte orkade med mina problem. Som om jag tyckte det var mindre jobbigt än vad dom tyckte? De stressade runt till sina jobb och gnällde på att jag gnällde och slutade helt ta hänsyn till mina känslor.

Om kvällarna kunde jag höra dem säga saker som “somna in”, “bäst för honom”, “har inte tid med det här”, osv. Jag tror tillslut de bestämde sig för att “låta mig somna in”! Men så en dag hörde jag vuxenmänniskans telefon plinga till sådär som den brukar innan hon tar upp den och stirrar underligt på den och knappar på den med fingrarna.

Dagen efter det stoppade de in mig i den där trånga, plastiga och mörka buren. Jag såg hur ett trapphus guppade förbi, en kort skymt av utomhus, sedan rätt in i bilen. Jag kände mig åksjuk hela vägen, det tog säkert 45 minuter att åka. Sedan stannade vi och jag hörde en röst som sa något till min människa och sedan tog tag i min bur och lyfta iväg mig. Jag blev jätterädd! När jag några sekunder senare klev ut ur buren kände jag en obekant doft. Jag tittade mig omkring och där stod två människor och en katt och log mot mig. Först förstod jag ingenting. Höll mig lite på avstånd.

Min mage fortsatte att krångla, men de här människorna tog mig till något de kallade för veterinären. Dit åkte vi ett flertalet gånger och jag hörde dem snacka om att “de inte hittade något fel” på mig. De började ge mig någon vätska i maten och kamma min päls varje dag.

Efter ett tag kändes det stundvis lite bättre. Men det som chockerade mig mest var nog all kärlek de gav mig, dessa främmande människor. Och den andra katten, han ville gärna leka med en gammal man som mig! Det kändes oftast inte så roligt då jag hade magsmärtor även då. Men så en dag kom de på ett knep som gjorde att min mage var bättre än någonsin! Jag kände mig så lättad! Jag kunde äta och springa och kurra och leka och vara glad igen!

Nu har det gått ett helt år sedan jag klev ur den där trista buren och in i det nya livet. Min mage är helt återställd och jag orkar leka varje dag med min nya kattsambo och blir gärna klappad av människorna som bor här.

Dit jag flyttade står det Olofsson-Westerlund på dörren. Alla som tillhör familjen som bor där får heta samma sak, det är därför jag fått det namnet! Det känns fint att få vara en del i det. Och att få vara en del av en familj som vill mig väl och som är beredda att kämpa för mitt välmående och min rätt att leva.

Hurra för människor som vill oss katter väl! De ger mig hopp om kattlivet.