Lovisa räddar hönor

Lovisa Glennfalk har adopterat fyra hönor från en äggfabrik. Hon hämtade dem i Linköping där de hölls i något som kallas “frigående inomhus”. Hönorna heter Monika, Camilla, Ann-Charlotte och Agda. – Tre av dem ser exakt likadana ut så de kan jag inte avgöra vem som är vem. Men jag har hört att man alltid …   Läs mer

3894
3894

Lovisa utanför hönshuset, en liten röd stuga med vita knutar

Lovisa Glennfalk har adopterat fyra hönor från en äggfabrik. Hon hämtade dem i Linköping där de hölls i något som kallas “frigående inomhus”. Hönorna heter Monika, Camilla, Ann-Charlotte och Agda.

– Tre av dem ser exakt likadana ut så de kan jag inte avgöra vem som är vem. Men jag har hört att man alltid ska ha en höna som heter Agda, så den som utmärker sig med att ha kammen åt andra hållet än de andra heter Agda, så att jag känner igen henne, säger Lovisa och skrattar.

Hennes idé om att adoptera hönor började växa fram när hon gick med i Djurens Rätt. Det var på påsken och hon fick då lära sig om hur hönorna i Sverige har det.
– Det började genast klia i fingrarna över att jag ville rädda allihop, men fyra fick duga så länge.

Lovisa satte igång med att bygga ett eget hönshus av sin bästis gamla lekstuga. De lyfte upp hela huset med en traktor och flyttade den så att hon kunde renovera den. Den skulle först och främst isoleras så att den håller värmen under vintern och sen inredas med pinnar och reden. Hon byggde sedan upp en hönsgård runt hönshuset.

– Jag var till och med ute i ösregn för att gräva och snickra, jag längtade så mycket efter mina hönor.

När hon äntligen kunde hämtade hem dem så låg de i kartonger som hon ställde in i hönshuset och öppnade. Först var de väldigt rädda och stressade, de tittade upp över kartongkanten och dök sedan ner i lådan igen. Så höll de på ett bra tag. Upp, ner, upp, ner.

– En av dem spelade också död och gömde huvudet under halmen. Det är en instinkt hönor kan ta till om de är i fara. Men efter ett tag, när hon märkte att inget ont hände, tittade även hon upp, berättar Lovisa.

Först fick de vara i hönshuset i ungefär två dagar. Lovisa tror att tystnaden och det stora utrymmet de plötsligt fått var ovant för dem. En av hönorna stod mest och hängde med huvudet medan en annan ville undersöka varje vrå.

– Det första de gjorde när jag hade gått ut och istället kikade in genom fönstret var att bada. Höns badar genom att rulla sig i torven jag lagt som bottenströ. De badade läääänge, berättar Lovisa.

När de sedan skulle få gå ut från hönshuset första gången var Agda var den som sakta började stega mot utgången först.

– När solen strålade mot hennes kind kisade hon lite och jag tror hon njöt. Hon hade ju aldrig känt solen mot kinden förut, säger Lovisa.

Steg för steg gick hon närmare gräset på den lilla verandan till hönshuset. Efter att ha stått och samlat mod ytterligare ett litet tag så tog hon ett skutt ner i gräset. Snart vågade sig också de andra hönorna ut i hönsgården. Nu när de känner sig hemma hos Lovisa får de gå lösa i trädgården. Då letar de mask i gödselstacken eller sprätter ut all jord ur hennes rosenrabatt.

– När de kom var deras kammar jättebleka. Det var två av hönorna som var helt bara på bröstet och de var så stressade att de hoppade och skrek när jag gick för nära. Nu kliver de nästan på mina fötter när jag går omkring där inne, skrattar Lovisa.

En höna tittar in kameran
Lovisa tycker att hönornas personligheter märks av tydligt, speciellt Agdas. Hon är inte lika “kvick” som de andra, utan kan missa om de andra tjejerna gått iväg. Då springer hon så snabbt efter att hon nästan flyger över trädgården. Hon är också den enda som inte vaknar om Lovisa går in i hönshuset när de gått och lagt sig.

– De brukar ropa på mig när jag kommer hem från skolan, då springer de fram till grinden på hönsgården och tjatar efter majs eller att få busa i trädgården, säger Lovisa.

Lovisa berättar att hönorna är väldigt roliga att titta på. Om någon får tag i ett riktigt stort salladsblad så springer den utom synhåll för de andra, för att få allt för sig själv. Håller hon upp en godbit i luften så hoppar de och fångar den med näbben. Monika är lite modigare än de andra, hon har till och med suttit i Lovisas knä när hon lockade henne med majs. Majs är nämligen deras absoluta favoritmat. De pickar så fort att majsen försvinner på några sekunder.

Lovisa sitter i gräset med sina hönkompisar
Lovisa sitter i gräset med sina hönkompisar

– Jag märker också att Monika kan försvara de andra. Om min hund skrämmer dem från andra sidan staketet springer de andra iväg medan Monika försöker göra sig stor och hög med sina fjädrar och skrämma hunden tillbaka, berättar Lovisa.

I Lovisas flock finns ingen “hackkyckling” som de andra bråkar mycket med.

– Alla mina fyra hönor är snälla mot varandra och försöker hålla ihop. De sover tätt ihop för att hålla värmen nu under vintern och kacklar efter varandra om någon tappat bort sig.

Lovisa ville ge åtminstone några hönor ett bättre och längre liv men hon ville också ta hand hönor för att kunna påverka sina vänner och släktingars åsikter om hönor.

– När de väl fick se de här fina, fina hönsen och jag kunde berätta om hur de haft det tyckte de synd om dem och de blev glada att de nu fått ett riktigt hönsliv. Det har fått min omgivning att börja tänka på vad de köper, säger Lovisa.
De fyra hönorna pickar på en melonhalva
Bild: Lovisa Glennfalk